Folkmordet i rwanda sammanfattning

Dessa identiteter som ”etniska” befästes någon gång under 1930-talet när den belgiska kolonialmakten utfärdade identitetshandlingar för befolkningen där man även nämnde grupptillhörigheten. Hutu och tutsier är två etniska grupper i Rwanda som historiskt har delat språk och kultur, men där kolonialmakternas politik förstärkte skillnader och skapade en ojämlikhet som gynnade tutsier.

Händelserna lämnade djupa sår hos landets befolkning. Argumenten går ut på att förloppet var så pass snabbt och nyhetsrapporteringen så otillräckligt att man helt enkelt inte kände till omfattningen av massakrerna.

Samtidigt finns det gott om rapporter, bland andra den från general Dallaire i början av januari 1994, vilka pekar på att världsledare från länder som hade kunnat ingripa visste vad som hände men valde medvetet att blunda.

Över två miljoner hutuer flydde till grannländerna Zaire, Uganda, Burundi, Tanzania och Kongo, hutumilisen finns alltjämt verksam i östra Kongo vilket har lett till flera omfattande krig i regionen.

Efterspelet till Folkmordet

FN:s säkerhetsråd beslutade i november 1994 att sätta upp en internationell tribunal för att de ansvariga för folkmordet i Rwanda skulle ställas inför rätta och dömas.

Det utspelade sig under en period av 100 dagar mellan april och juli 1994.

Rwanda – En historia präglad av konflikter

Rwanda, beläget i Östafrika, har under lång tid präglats av spänningar mellan olika etniska grupper, främst hutuer och tutsier.

Den historiska bakgrunden till konflikterna sträcker sig tillbaka till kolonialtiden då belgiska kolonisatörer skapade en uppdelning mellan hutuer och tutsier, vilket senare förstärkte motsättningarna.

Hutuer och Tutsier i Rwanda

I Rwanda utgörs befolkningen främst av hutuer och tutsier, två etniska grupper med lång historia av konflikter och spänningar.

Hutuer utgör den största delen av befolkningen och har traditionellt varit jordbrukare medan tutsierna historiskt sett haft en mer privilegierad ställning i samhället.

Folkmordet i Rwanda – En snabb eskalering

Under 1994 eskalerade spänningarna och våldet i Rwanda till en fruktansvärd nivå där tusentals människor dödades enbart på grund av sin etniska tillhörighet.

Hutuextremister stod bakom folkmordet och uppmanade till massmord på tutsier och moderata hutuer.

Genom radiopropaganda som ibland liknats vid nazisternas retorik smutskastades tutsierna och befolkningen hetsades till illdåd.

I spåret av RPF:s anfall bildade hutuerna olika milisgrupper i Rwanda, fristående från landets reguljära armé. Gacaca syftade till att bekräfta offrens lidanden, låta förövarna visa ånger och, om möjligt, be om förlåtelse.

Men försoningsprocessen är fortfarande pågående – många överlevare bär ännu på svåra minnen, och det kollektiva traumat är något som även kommande generationer måste hantera. Landets president var impopulär efter bland annat en misslyckad ekonomisk politik och utbredd fattigdom och såg nu en möjlighet att samla hutuerna. Händelsen följdes av en våg av mord på moderata hutusiska ledare som förespråkade fredsförhandlingar med tutsirebeller och därför motsatte sig ett inbördeskrig och en massaker av landets tutsier.

Mellan 6 och 7 april gick dessa extremister från hus till hus i huvudstaden Kigali och dödade politiker, journalister och andra framstående personer som fanns på en lista.

Dagen därpå började de storskaliga massakrerna på landets tutsier.

De redan existerande fördomarna bland hutuer och tutsier utnyttjades till fullo i mobiliseringen av befolkningen. Hutuerna drabbades därvid av ytterligare diskriminering. FN skickade även en fredsbevarande styrka (UNAMIR) till Rwanda för att bevaka att vapenvilan efterlevdes.

Detta bekräftades bland andra av dåvarande ledaren för FN:s fredsbevarande styrkor i Rwanda, den kanadensiske generalen Roméo Dallaire, som försökte påkalla sina överordnades uppmärksamhet, dock utan resultat.

Den 6 april 1994 dödades Rwandas hutupresident, Juvénal Habyarimana, när hans plan sköts ner. RPF propagerade för tutsiernas rättigheter och krävde att de tutsier som flytt landet skulle få återvända och få sina rättigheter i samhället åter.

Lemkin insåg det paradoxala i situationen: ”Det är ett brott av Tehlirian att mörda en individ, men det är inget brott av hans förtryckare att ha mördat mer än en miljon individer” (armeniska folkmordet 1915). FN-styrkan var tyvärr alltför svag för att förhindra oroligheterna och ytterligare våld uppstod. Nu under det pågående andra världskriget och utrotningen av judar i Europa var Lemkin mer än någonsin besluten att skapa en brottsrubricering för det som Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill kallade för ”brottet utan namn.” Lemkin kämpade ihärdigt för ett internationellt antagande av hans nya begrepp som brottsrubricering, ett arbete som resulterade i 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott.
 

Tidigare konflikter mellan hutuer och tutsier

Folkmordet under 1994 var inte den första utbrott av våld mellan hutuer och tutsier.

Dock har senare forskning menat att dessa två grupper egentligen är samma folkslag och att namnen är en efterkonstruktion från tiden av kolonialt styre i modern tid. Svenska Freds praktikant Bushra Hajikhaliif undersöker vad vi kan lära oss från Rwanda idag, när Internationella domstolen (ICJ) utreder om Israel har gjort sig skyldig till folkmord i Gaza.

Rwandas väg från kris till samarbete och utveckling är ett av de mest slående exemplen på ett lands beslutsamhet att läka och gå vidare.